Vem kan tro på historien om Nine Eleven?

Av Ola Friholt

Det är nu 15 år sedan den ödesdigra dagen 11 september 2001. Sedan dess har kriget mot terrorismen utvecklats och krävt minst två miljoner liv och lika många psykiskt och fysiskt skadade, allt enligt en utredning från USAs läkarsällskap, ”Physicians for Social Responsibility” (med 50 000 medlemmar och medlem av Läkare mot kärnvapen).

Resultatet av kriget mot terrorismen är dessutom negativt även för väst. Idag har attentaten och offren i väst mångdubblats.

Lika anmärkningsvärt är att medborgarnas fri- och rättigheter i väst dramatiskt har urholkats. Kontrollen uppifrån är närmast total med avlyssning utan praktisk begränsning.

Hemliga fångläger med tortyr av godtyckligt fängslade har avslöjats i Polen, Tjeckien, Kosovo och Egypten, utöver de öppet erkända på Guantanamo, i Afghanistan och Pakistan. Ett sextiotal personer har suttit på Guantanamo i fjorton år utan rannsakan och dom från USA, som förr kallats ”Världens största demokrati”.

Den 11 september kan alltså kopplas till urholkning av demokratiska fri- och rättigheter, utomrättsligt dödande i stor skala, godtyckligt fängslande, officiellt påbjuden tortyr m m. Till detta kan läggas intensifierade rustningar och nya krig på bekostnad av fredlig dialog och konfliktlösning. Sveriges regeringar har följsamt godtagit både den officiella bilden av händelserna den 11 september 2001 och dess såväl militära som civila konsekvenser.

Det är ingen tillfällighet att avlyssningsstationerna på Lovön och Lerkil hör till världens största och att rymdforskningsstationen Esrange i Kiruna förmedlar satellitdata till USA/Nato för deras krigföring.

Och Sverige deltog i förmenta antiterrorkrig i Afghanistan och Libyen.

Det finns anledning att omvärdera hela utvecklingen under femton år och ifrågasätta själva den åberopade grunden för denna utveckling: raserandet av World Trade Centre.

Ifrågasättandet av den officiella beskrivningen av den händelsen började nästan omedelbart. Idag finns en hel litteratur som smular sönder den bild som är officiellt accepterad i väst. Vad var det som egentligen skedde, och vem låg bakom?

Betydande analyser gjordes av Andreas von Bülow, tidigare minister för teknologi och forskning i Helmut Schmidts regering i Tyskland, med boken ”CIA och 11 september” (2003) på Alhambra förlag. Professor David Ray Griffin har publicerat flera böcker, på svenska ”Motsägelser om 11 september”, Alhambra 2008, och ”WTC 7 och dess mystiska kollaps”, Alhambra 2010. Dessutom omfattande analyser på Internet, t ex Wood & Reynolds: ”The Star Wars Beam Weapons and Star Wars Directed Energy Weapons” (2006) och D A Khalezov: ”911thology: The Third Truth about 9-11” (2013), 1092 sidor.

För en sunt tänkande människa ter det sig orimligt att makthavare skulle kunna bedriva en politik som drabbar det egna folket. Ändå är detta vardagsmat sedan århundraden, med nittonhundratalet som eländets höjdpunkt. Då offrades långt över 100 miljoner liv även av ledare som kallade sig demokratiska. Det ansågs självklart att utkämpa världskrigen så som de utkämpades.

Likaså krigen för och emot kolonial befrielse och krigen för kontroll över råvarutillgångar och marknader. Och sedan årtionden dör cirka hundratusen människor varje dag i sviterna av världens orättvisor utan att särskilda insatser görs för att förhindra det.

De senaste åren har destabilisering och förstöring av stater stått på stormaktsprogrammet under uppenbart falska förevändningar men utan att väcka förvåning. Ansvariga är främst USA och England under medverkan av övriga Nato. Detta hindrar inte att majoriteten av Sveriges politiska partier och riksdagen liksom regeringen alltmer närmar sig Natomedlemskap, utan att gå in i den debatt som borde vara självklar i en demokrati.

Att ledare är beredda att offra tusentals av sitt eget och andra folk för tvivelaktiga mål är således väl belagt.

Det finns all anledning att tvivla på de förklaringar en stormakts ledare ger.

Den 11. 9. 2001 sägs alltså 19 muslimska flygkapare ha flugit in i World Trade Centres två högsta skyskrapor och därigenom fått dem att rasa till grunden. Dessutom sägs en del av flygkaparna ha flugit in i Pentagon. Som en senare följd rasade också det hundrafemtio meter höga hus nr 7 vid World Trade Center.

Den offentliga föregivet vetenskapliga förklaringen av World Trade Centres kollaps garanteras av USAs högsta tekniska auktoritet NIST (=National Institute of Standards and Technology). Rapporten fastslår de grundläggande dragen i förstöringsprocessen. Därvid görs två fundamentala påståenden.

Ett flygplan byggt huvudsakligen av tunn aluminiumplåt med grövre balkar i vingarna förmår bryta 33 tätt stående byggnadspelare av 6,5 cm tjockt stål, ihåliga med nära kvadratisk konstruktion med sidan 47,6 cm x 60 cm. (Effekten på hela byggnaden då flygfotogenen exploderade hävdas bli ett totalt ras genom 400 meter på tio sekunder.)

I rapporten om hus nr 7, som rasade några timmar senare, hävdar NIST att, i en lokalt begränsad brand, stålet i armerad betong expanderar flera decimeter mer än betongen i golvplanen och därigenom får vertikala stålpelare att vika sig och dra med hela stålkonstruktionen i fallet. (Huvudsakligen av detta skäl anses den över 150 meter höga byggnaden kunna bli en skräphög inom loppet av 10 sekunder.)

Dessa två påståenden svär i sig redan mot grundskolekursen i respektive ämne. Men låt oss börja med byggnadernas konstruktion. (Siffrorna från D A Khalezov)

WTCs två torn var 400 meter höga, med en kärna av 47 lika höga ihåliga stålpelare där materialet är 6,5 cm tjockt runtom, i en rektangulär form med kortsidan cirka 47 cm och långsidan cirka 90 cm.

Den kärnan är hopsvetsad våning för våning med centimetertjocka plåtsjok av flera decimeters höjd och utsträckt runt hela den rektangulära kärnan, som omger hisstrummor och servicetrummor, ett avsevärt fort.

Ytterväggarna omges runt hela byggnaden av 59 ihåliga stålpelare på varje sida, var och en 400 meter hög, med en materialtjocklek av 6,5 cm och rektangulär byggnad med sidorna utåt och inåt 60 cm breda och tvärsidorna (parallella med fasaden) 47,6 cm breda. Totalt med kärnan alltså 283 pelare. De yttre stålpelarna står med en lucka av 1 m runtom. De är (var) sammanbundna med tjock stålplåt i likhet med kärnans stålpelare.

Ett aluminiumflygplan sägs av NIST ha genombrutit med hela sin vingbredd inte mindre än 33 av dessa pelare, samtidigt. I de översta våningsplanen är pelarna något lättare, eftersom de har H-form med de kraftiga sidorna riktade utåt, att skära av i hela sin bredd. Materialtjockleken är densamma.

NIST hävdar att metallen i den våning som drabbades av flygbränsleexplosionen mjuknade av värmen redan vid den därav framkallade branden, som kan nå maximalt 800 grader. Stålpelare och golvbalkar antas därvid ha mjuknat så mycket att golven gav vika och föll på varandra genom hela byggnadens 400 meter av kallt stål och betong. Därefter föll hela kärnan och ytterväggarnas stålpelare rakt ner och bildade en endast åtta meter hög bråte.

De fåtaliga återstående pelarstyckena var bara en våning långa (cirka 4 meter). Där borde alltså ha funnits hundra sådana bitar per pelare, alltså gånger 236 = 23600 bitar från ytterväggarna totalt per torn!

Och hur hade de brutits av på varje våning? Vilka enorma krafter hade behövts? De 47 ännu kraftigare kärnpelarna i mitten av tornen skulle ge ytterligare 4700 förväntade bitar.

Låt oss först pröva flygplanets förmåga att på vardera tornet med hela vingbredden bryta igenom 33 stålpelare samtidigt, varje stålpelares alla fyra sidor av 6,5 cm stål.

Den i andra världskriget berömda stridsvagnen T-34 hade ett pansar av 4,5 cms tjocklek. Inte ens skarpladdade granater med mycket högre hastighet än det nutida planets högt antagna 500 km/tim, kunde på den tiden knäcka stridsvagnens pansar.

Men ett aluminiumflygplan påstås klara ytterligare 2 cm pansar utan att ens vara skarpladdat. Man kan jämföra med att ta en ölburk av aluminium och driva den mycket hårt mot en vanlig brädvägg. Den blir kanske som ett dragspel.

Ett aldrig så stort flygplan av aluminium skulle aldrig i världen kunna mer än skrapa de aktuella stålpelarna på ytan och kanske orsaka en svag böjning, utan skulle falla ner som tillknycklat skräp på utsidan.

Inte heller skulle väl mer än några skvätt av det kvarvarande flygbränslet åka in och explodera inne i byggnaden. Möjligen kunde det explodera utanför. Det kan alltså inte ha varit flygplan det handlade om. Möjligen ett par skarpladdade missiler, om det alls var några flygande föremål.

Bilder visar dock ett gigantiskt hål, någotsånär format efter flygplansvingar. Videobilder visar också hur ett plan till synes utan motstånd flyger rakt in i det ena huset utan ett enda ”skvätt”, som om väggens stålpelare inte bjöd något motstånd alls. Samtidigt finns från andra vinklar bilder på enorma explosioner.

Problemet tycks ha varit att spränga pelarna utifrån, så att intrycket av kollision utifrån skulle uppstå. Det har varit möjligt att gå in bakom fasadklädseln med sprängämnena, vilket på andra bilder avslöjas av att aluminiumklädseln regnar ned som flis utkastad av sprängämnet.

Resultatet blir överallt skarpa brott på pelarna, något som ser väldigt konstigt ut även om man vill tro på att aluminiumvingar faktiskt orsakat brotten. (Det finns hundratals stillbilder i omlopp, tagna med mobiler.) På en bild står i den taggiga gluggen en namngiven kvinna som väntar på att räddas, vilket tyvärr inte hände. Hennes upprätta närvaro avslöjar dock att temperaturen på katastrofvåningen inte var de påstådda 800 graderna.

Myten om de 19 flygkaparna faller förstås bort ur förklaringsbilden. Minst 8 av dem hävdas av Khalezov ha påträffats levande i tre arabiska länder, bl a Tunisien.

Låt oss titta lite närmare på själva tornens kollaps.

Antag att flygbränslet verkligen skulle ha kommit in i byggnaderna, exploderat och fått stålet att mjukna så mycket att ett golvplan dråsade ner på nästa kalla och starka. Där hade det förmodligen stannat, eftersom det fanns en massa fästanordningar av stål för varje golvplan som bestod av relativt tunna betongplan med armering, burna av en jämförelsevis lätt fackverkskonstruktion.

Men hur påverkades de 400 m höga 236 stora stålpelarna runtom och de 47 centrala ännu kraftigare kärnpelarna i mitten av byggnaden?

Troligen inte alls, eftersom värmen sannolikt spred sig snabbt uppåt och nedåt och avklingade i den enorma mängden stål. Åtminstone några uppmjukade pelare skulle annars ha tryckts ihop till något slags dragspelsform. Men inget sådant har rapporterats.

Antag att de jämförelsevis lätta golvplanen verkligen rasade på varandra genom hela byggnadens 400 meter. Skulle därmed ytterväggarnas gigantiska fort falla ihop? Det kunde möjligen ha bildats ett gigantiskt hisschakt med en kvarstående central kärna. Kan man sträcka sig så långt i denna osannolika teori?

Låt oss med NIST även göra antagandet att 800 grader och lite uppbränd inredning utöver stålskåpen i kontoren skulle få pelarna runtom att ge vika, sedan de påsvetsade förbanden i varje våningsplan och golvfästena på något sätt släppt. Skulle då pelarna ha förvandlats till pinnved och fallit rätt ner som faktiskt skedde?

Snarare hade de 400 meter långa och var och en bortåt tusen ton tunga pelarna gruppvis vikt sig ut som jättespagetti äver nejden och skadat kringstående hus.

Men nej, de föll rätt ner som pinnved, vilken bildade en skräphög på åtta meter, en femtiondedel av totalhöjden (2%) Femhundratusen ton stål och betong, plus inredning i etthundratio våningsplan blev just åtta meter skräp. Förklara det!

Vid vanlig planerad rivning med dynamit som sprängs i sekvenser nerifrån och upp bildas en skräphög av avklippta sprängda segment, en hög med en betydligt större höjd, cirka 12 % av ursprungshöjden. Dynamit skulle alltså ha gett en hög med 48 meters höjd. Nu blev det åtta meter, med enstaka undantag av stående spillror. Vart tog resten av materialet vägen?

Hur var den lagstadgade rivningen planerad?

Det var en dittills väl förborgad hemlighet hur byggherrarna från början till beviljande myndigheter lovat genomföra en rivning i framtiden av dessa torn. Enligt Khalezov skulle det i källarplanet finnas ett cirka femtio meter djupt borrhål stort nog att sänka ner en ”civil” kärnladdning av ungefär Hiroshimabombens storlek. Låt oss genast säga att detta inte var metoden den 11 september. För då hade byggnaderna smälts ner inifrån och slukats i ett djupt utprängt hålrum. Detta skedde troligen inte. Varför?

Under tornen gick bl a en tunnelbana med stationer nedsänkt i det s k badkaret av betong under hela anläggningen. De källarplanen finns kvar.

Men märkligt nog hade man i flera månader efter september hittat mängder av smält metall och 649 graders hetta in i november. Ideligen antändes brännbart material i källarvåningarna. Och vatten tycktes inte påverka förloppet. Lastbilar beordrades transportera bort allt material skyndsamt men fick ofta återvända för ytterligare kylning av lasten.

Det fanns dock minst en enorm krater med 9,5 meters diameter i området. Kraterväggarna utgörs av smält berg, ett mysterium som finns på bild och har förklarats som en geologisk upptäckt. Man tycks alltså ha byggt 400 meter höga torn utan en undersökning av den grund de skulle stå på. Troligt?

Inget av detta tycks förbrylla NIST. De åttahundra grader som antogs ha skapats av det antagna flygbränslet kan inte bli varmare än så. Över stålets smältpunkt runt 1300 grader bildas vid 1538 grader sfäriska droppar (sfäruliter), som påträffats i ymnig mängd på och långt utanför katastrofplatsen. Stora mängder partiklar blåste iväg med vinden, men betraktades väl av oss alla bara som rök.

Utöver de ovan citerade författarnas finns flera teorier, lanserade av t ex USA-ingengörernas förbund och enskilda forskare, t ex kemisten Niels Harrit vid Universitetet i Köpenhamn och 8 andra europeiska akademiska forskare, som nått samma resultat i sina analyser.

I sina rapporter finner de att termitiskt material finns i form av flagor bland det damm som de lyckats skaffa sig från WTC snart efter smällen.

Vad är då termiter, utöver insekter i varma klimatzoner?

Den nya tidens sprängämnen.

Dynamit är gamla tiders sprängämne. Primitivt och kräver exakt teknik för att antändas. Dessutom utrymmeskrävande. Gamla sprängämnen måste antändas med någon tändare. Massor av väl synliga ledningar krävs för att åstadkomma rätt tidsföljd på explosionerna.

Så denna metod kan avskrivas till och med om det nyare RDX hade använts, något som NIST analyserat som teoretisk möjlighet och givetvis också kunnat avfärda på grund av de enorma ljudnivåer som då skulle ha uppstått vid explosionerna. Dock har många vittnen sagt sig höra explosioner. Och på videofilmer av detta senare skeende syns rökpuffar sprida sig nedåt genom våningarna.

NIST åberopar alltså de konventionella sprängämnenas omöjlighet när man avfärdar sprängningsteorin. Men man tar inte med i beräkningarna de modernaste militära medlen: termiter, termater och nanotermiter. De hör hemma i en helt ny värld.

”Verksamma kemiska ämnen som är sitt eget bränsle och oxidationsmedel och står emot vatten, damm och kemiska släckningsmedel”. Så beskrivs de nyaste sprängämnena i NISTS slutrapport (2005), dock utan vidare kommentar. Vanligaste komposition är nanoaluminium och ultrafin järnoxid, men en hel serie andra metalloxider kan användas.

Vissa av dessa kan användas som spray på den yta som ska förstöras. I vårt fall när och hur? Då WTC-tornen fick sitt brandskydd uppgraderat kan våningsplanen ha stängts ett efter ett och pelarna och golvstrukturen ha behandlats med nanotermiter, t ex i sprayform.

En explosion i någon våning kan sedan ha startat kedjereaktionen som gått med blixtens hastighet genom byggnaderna och fått deras 400 meter att helt rasa ihop på cirka 10 sekunder, vilket är mycket nära fritt fall. Senare uppmätta luftföroreningar med olika metaller kan förklaras som effekten av de långvariga osläckbara bränderna i källarplanen månader efteråt.

Professor David Ray Griffin skriver om WTC-tornen att de nio dagar då järnvärdena i luften var som högst sammanfaller med de nio dagar då även aluminiumutsläppen var som högst, vilket tyder på att nanotermit baserad på aluminium och järn har använts för att förstöra byggnaderna. (sid 95 i boken ”WTC 7 och dess mystiska kollaps”, Alhambra förlag 2010)

Nanotermiter har också förmåga att förånga metaller vid de extrema temperaturer som uppstår under reaktionen. Förångat bly påträffades, och även förångat stål, för vilket krävs 2861 grader. De bränder NIST hänvisar till nådde tvåtusengrader mindre – som högst!

Att hundratusentals ton av metall förångats kan också förklaras av att sprängmedlet termat reagerat med svavel från gipsskivor i inredningen och därvid sänkt stålets smältpunkt till 988 grader.
Detta är intressant eftersom man gärna vill förklara hur hundratusentals ton metall försvann från de två tornen.

Om det bara hade handlat om bränder skulle även flera tusen plåtskåp (dokumentskåp) ha funnits i bråten. Där fanns inte ett enda, utom i den orörda delen av källaren. Även hundratals parkerade bilar på angränsande gator hade blivit brända på hela ytan av nedfallna partiklar.

Av alla teorier som lanserats är den officiella från NIST den minst trovärdiga.

Om historien om flygkaparna och bilden av jumbojets i de filmer man släppt fria efteråt kan man spekulera. Det finns något som heter hologram, vilka kan projiceras. (Fenomenet är välbekant för åskådarna av Melodifestivalerna.) Kanske nu för tiden också vanlig enkel bildmanipulation…

All filmdokumentation krävdes in omedelbart, för utredningens skull… Det som senare släppts fritt antyder flygande föremål. Det har hävdats att det finns lika många vittnen som säger sig ha sett flygplan som det antal som säger sig inte ha sett flygplan. De senare har inte beaktats i rapporten. Äktheten hos en video utgiven av myndigheten efteråt kan betvivlas.

TV-tittare i Sverige såg tydligt flygplan som flög in i tornen. Detta är svårt att ifrågasätta. Men man bör komma ihåg att det finns en planerad fördröjning i överföringen där ingripande kan göras för att censurera eller lägga till färdigt alternativt material.

Många av oss har nog också i huvudet bilden av att ett plan störtat in i ett bostadshus i Holland. Det blev ett jätteras av staplat tegel, men där fanns ingen fästning av stålpelare.

Men var det inte ett plan som störtade mot Pentagon?

Nej absolut inte! Skadorna på Pentagon kan inte ha orsakats av ett flygplan.

På tornen antog NIST att flygplansvingar av aluminium kunde bryta enorma stålpelare. Det runda ingångshålet i Pentagon, en jämförelsevis lättforcerad äldre tegelbyggnad, visade inga tecken på att flygplansvingar skulle ha träffat väggen utan tyder på en kraftfull missil. Den trängde igenom tre huskroppar efter varann i ungefär 45 graders vinkel mot alla sex ytterväggarna. Ett jämförelsevis smalt hål uppstod genom den första ytterväggen, som enligt ryktet kort tid innan hade förstärkts mot bombattack.

Varför skulle för övrigt tekniskt avancerade terrorister ge sig på den del av Pentagon där det fanns sämst möjlighet att lyckas och dessutom minst folk? Så var också fallet med WTC-tornen. De anfölls när en mindre del av arbetsstyrkan var på plats.

Vem är skyldig?

Detta kan inte klaras ut av utomstående. Det ska till starka befogenheter för att gå in nattetid och preparera cirka 3 x 500 000 ton stål och betong för att riva de tre största husen WTC 1, 2 och 7. (Uppgifter om totalvikten för vart och ett varierar mellan 316.000 och 500.000 ton).

WTC 1 och 2 hade 110 våningsplan vardera. Säkerhetstjänster som CIA och Mossad har pekats ut, den mäktiga Frimurarorden likaså. Men ingen utomstående vet. Det måste givetvis, förutom det uppenbart anti-muslimska, ha gjorts i något överordnat intresse, som att legitimera ett övervaknings- och kontrollsamhälle, inskränka friheter, legitimera utgifterna för krig mot den dittills svaga terrorismen mot godtyckligt valda mål, etablering av nya militärbaser etc.

Sådant ter sig uppenbart såhär i efterhand, men tidigare vore det ju omöjligt i brist på fakta.

De s k konspirationsteorierna är flera. En hävdar att ett nytt energivapen använts, vilket fått hundratusentals ton av stål att upplösas på sekunder. Andra teorier kan vara lanserade i syfte att splittra en växande kritisk opinion.

Det finns tusen andra detaljer. Dem kan man hänge sig åt när man väl fattat intresse för saken.

Lycka till!
önskar Ola Friholt

PS 1. I början nämnde jag att NISTS rapport bröt mot fakta som hör till grundskolekursen.
Som vi alla vet kombineras stål och betong till en hållbar enhet, armerad betong, eftersom de utvidgas och dras samman likformigt vid temperaturskillnader. Nist tillåter sig hävda att i betonggolven i WTC 7 (byggnad nr 7) armeringen utvidgats upp till 60 cm utöver betongen och således spränger konstruktionen. En förklaring till detta ges av David Ray Griffin på sid 207 i nämnda bok.
NIST hade simulerat förloppet endast genom att värma det datorsimulerade stålet, inte den datorsimulerade betongen. NISTs rapport: ”Ingen värmeutvidgning eller materialförsvagning antogs för golvplattan, eftersom den inte värmdes upp i den här analysen.” Så hade inte en verklig brand betett sig. NISTs undanskymda brasklapp avser tydligen att skydda mot anklagelsen för bedrägeri.

Tanken att tunn aluminium i hög hastighet skulle kunna bryta tjockt stål skulle kunna glädja militära tekniker, eftersom de sent omsider endast hittat utarmat uran att ladda pansarbrytande granater med. Sådana granater kan med sin hastighet och högre täthet än stål och med riktat sprängmedel dock bara slå ett mindre hål i dagens pansar.
Hur glada skulle de inte ha blivit om NISTs antagande varit korrekt! DS

PS 2. I min första diktsamling ”I det som synes ske”, finns två dikter om WTCs tioårsjubileum , sid 34-38. Där behandlas de sociala effekterna i västvärlden. DS

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s